Jag har en bekant, som i mina ögon driver en hjärtefråga med ett demokratiskt förhållningssätt som gemene man egentligen har glömt bort. Trots detta så stämplas han som rättshaverist av många kommunala tjänstemän och andra ”förståsigpåare”

I arbetsmiljöforums tidskrift Du & Jobbet, nummer 2, 2017 (2017-05-09) finns en intressant artikel om hur man ska möta människor med rättshaveristiskt beteende. Man stigmatiserar i artikeln med att ”Rättshaverister brukar ställa aggressiva och upprepade krav, komma med dramatiska anklagelser och ha en verklighetsuppfattning som skiljer sig från andras. Detta låter som när fackföreningsrörelsen bildades och agitatorerna ställde just aggressiva och upprepade krav på att fackföreningsmedlemmarna skulle få bättre betalt samt bättre levnadsvillkor och arbetsmiljö. De dramatiska anklagelserna man kom med från fackföreningshåll var att kapitalet inte brydde sig om sina underställda, att företagarna var illvilliga människor som satte pengar i första rummet, jämfört med sina anställda. Detta var en verklighetsuppfattning som skiljde sig från andras, inom bland annat borgarklassen och bönderna etc.

Vidare i artikeln står att ”Rättshaveristerna utgör ofta ett arbetsproblem”. På samma sätt såg företagarna och disponenterna på fackföreningsverksamheten – ”de var arbetsmiljöproblem”.

”Personal inom vård, skola, omsorg, inspektörer och handläggare får räkna med att möta dem”. Detta påstående är faktiskt rätt så intressant. Betänk det faktum att en tjänsteman, myndighetsperson, fattar ett felaktigt beslut som får enorma konsekvenser för en enskild person. Om denne inte agerar genom att ifråga sätta, ger detta incitament till rättsövergrepp från myndigheternas sida, genom att man skjuter fram sina gränser så länge ingen sätter stopp eller säger något. Om den drabbade ifrågasätter, går det alltför fort innan det blir prestige hos handläggaren av ärendet, och som då av prestigeskäl inte kan eller vill backa. Här har i så fall en rättshaverist skapats av handläggaren själv.

I boken ”Möta människor med rättshaveristiskt beteende”, menar författarna Jakob Carlander och Andreas Svensson, att beteendet återspeglar psykisk ohälsa. Orsakerna finns hos individen snarare än i den omvärld som anklagas. Beteendet går inte att förebygga genom att den som möter personen uppträder extra tillmötesgående.

Låt oss ta ett exempel: En kommun gör anspråk på en strandnära markplätt, som de själva inte äger. Anspråket går ut på att förlägga störande verksamhet i nära anknytning till den strandnära markplätten. Den drabbade individen agerar genom att klaga. Kompetensen hos de kommunala handläggarna samt beslutsfattande politikerna är så pass låg så att en ”vuxen dialog” inte kan föras mellan dem och den drabbade. I stället kör makthavarna på med maktmedel, i syfte att köra över den drabbade, som i sin tu börjar med en överklagande process som kommer att ta åratal i anspråk, och sluka resurser.  Författarna menar att ett rättshaveristiskt beteende, att kunna bli arg på myndigheter som gör fel och begär det stöd vi alla och envar har rätt till inte är rättshaveri. Rättshaveri menar de, uppstår när kampen fortsätter i det oändliga, krav ställs utan lagstöd och tar över livet. Haverister lever i ett nu där gamla oförrätter är helt aktuella.

Jag håller inte med! Det kan och är oftast tvärt om. Handläggare och beslutsfattare blir rättshaverister i sin iver att både visa makt men främst att dölja sina egna tillkortakommanden, genom att påvisa sin inkompetens. Den sortens rättshaveri är accepterad, då den kommer från det allmänna, men inte ”rättshaveri” från en enskild medborgare.

Även boken ”Möta människor med rättshaveristiskt beteende”, tar upp ett exempel: det rör sig om en man som i åratal står utanför en restaurang och delar ut lappar med tätskriven text, avslutad med: ”Jag ger mig aldrig”.  Författarna tror att valfrihetssamhället, tron att allt kan köpas och reklameras, kan bidra. Sociala medier kan underlätta kampen, genom lättheten att nå många myndigheter många gånger med skrivelser. Här skriver författarna något som lika väl kan passa in på rättshaveristen som den motsatta myndighetspersonen eller handläggaren:

”Rättshaveristen (eller myndighetspersonen/handläggaren, min anm.) har ofta svårt att förstå hur andra tänker, de är dåliga på så kallad mentalisering. De uppvisar stereotypa beteenden till exempel långa berättelser, brev skrivna med versaler och understrykningar, de begär ut massor med handlingar och skickar massor med mejl. De kan ha specialkrav, t ex föräldern som kräver övervakningskameror på dagis för att hon inte litar på personalen etc. vad författarna glömt, eller inte ens vill kännas vid, är den tröghet i det allmänna, främst kommunala systemet, där kompetensen hos de som arbetar där kan vara mycket skiftande, och därför helt ogenomtränglig för en enskild att få dialog i. Att utnyttja den grundlagsstadgade offentlighetsprincipen, är betungande för myndigheterna som hellre vill ha tystnad och arbetsro samt att alla ställer sig i ordning under dem.

Avslutningsvis påvisar författarna sin totala hopblandning av saker och ting. I vanlig ordning kommer det hos många inom den offentliga sektorn förhatliga neuropsykiatriska diagnoser in. De skriver att:

”Beteendet kan vara drag i personlighetssyndrom t ex Aspergers syndrom, där specialintressen och intresse för regler är vanligt. Psykiatrin har ofta svårt att göra något. Det finns inga enkla lösningar för dem som i tjänsten möter personerna, konstaterar författarna”.

Inget är mer fel än dessa konklusioner. Rättshaveri kan leda till positiva förändringar i samhället, om handläggarna ständigt krävs på att höja sin egen kompetens inom sitt och närliggande sakområden. Jag vill hävda att ansvaret för rättshaveri bör främst läggas på tjänstemannen, som inte klarar av sitt jobb till fylles. Min egna erfarenhet från jobb i den offentliga sektorn under många år, är att det ständigt är samma tjänstemän som får rättshaveristerna på sitt bord.

Författarna till boken avslutar med; ”Det finns inga enkla lösningar för dem som i tjänsten möter personerna. Författarna har en rad mer eller mindre genomtänkta råd, till exempel tydlig hållning, att inte vara extra tjänstvillig vilket de tror kan bidra till otydlighet. Acceptera att personerna finns i verksamheten, tänk inte: ”hen kan inte vara här, vi har inga resurser”. Man har de klienter man har! Som lösning tycker författarna att man ska låta rättshaveristen göra det den har rätt till, t ex överklaga, anmäla, spela in samtal, men ger lagen dig rätt att säga nej och det verkar vettigt – säg nej. Skaffa i förväg en beredskap hur ni ska agera. Om detta praktiseras på bred front kommer givetvis antalet rättshaverister att mångdubblas på kort tid. Nej, titta hellre inåt i den egna organisationen, säger jag. Alla tjänstemän har inte den kompetensen att veta var lagens ramar ligger, men jag lovar dig ”Rättshaveristen vet” Hen har haft gott om tid att lära sig exakt var alla lagliga gränser går.

De avslutande rekommendationerna i boken är: ”Lågaffektivt bemötande, dvs att behålla lugnet inför ilskna angrepp, inte le eller gå in i konflikten. Var noga med att hålla löften och dokumentation. Låt den andre få sista ordet – haverister har ofta starkt behov av att få avsluta med något kritiskt. Men avbryt kränkande samtal och polisanmäl hot. Svara inte på allt i haveristens långa brev, bara det ni måste. Var försiktig med socialt småprat – det kan lätt missförstås. Och byt handläggare om det blir för tungt. Kontakten kan förstöra arbetsglädjen.

Och jag vill därmed avsluta med att; följer man alla dessa råd, så garanteras att man kommer att få handlägga ännu fler rättshaverister, då man ser medborgarna bara som krångliga besvärliga människor. Höj kompetens hela tiden på handläggarna och beslutsfattarna, eller byt ut dem omedelbart

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I Västerås har det sedan några år tillbaka förekommit en stor debatt kring bestickningar av kommunalråd, jäv vid myndighetsbeslut, samt vänskapskorruption. Vad många av de inblandade ifrån Västerås stad missar är att samma debatt har pågått i säkert ...

Vatchareeya Bangsuan var både en vanlig 20 årig tjej som en ovanlig. Hon var född i Thailand, men levde tillsammans med sin thailändska mamma och svenska styvfar uppe i norra Norrland – Boden. Denna ort präglad av stort svenskt försvarsintresse...

Tisdagen den 2o februari klockan 21:00 sände SVT sitt underhållningsprogram Veckans Brott. Programmets krönte dragplåster den kände och lättsamme TV underhållaren Professor Emeritus Leif GW Persson gjorde som vanligt ett logiskt klavertramp mitt i sä...

När jag åkte buss idag till jobbet råkade jag jasta ett öga på den tv skärm som finns i bussen och som informerar om nästa hållplats. Med jämna mellanrum kördes en reklamslinga beträffande Finskt förvaltningsområde. Slingan började med att beskriva a...

Trots att det är högkonjuntur i Sverige idag så finns det många som sitter fast i arbetslöshet. Men det är inte bara lågutbildade, analfabeter eller invandrare. Det sitter högutbildade människor fast i ett orubbligt system på grund av bara en anledni...