Jag har en bekant, som i mina ögon driver en hjärtefråga med ett demokratiskt förhållningssätt som gemene man egentligen har glömt bort. Trots detta så stämplas han som rättshaverist av många kommunala tjänstemän och andra ”förståsigpåare”

I arbetsmiljöforums tidskrift Du & Jobbet, nummer 2, 2017 (2017-05-09) finns en intressant artikel om hur man ska möta människor med rättshaveristiskt beteende. Man stigmatiserar i artikeln med att ”Rättshaverister brukar ställa aggressiva och upprepade krav, komma med dramatiska anklagelser och ha en verklighetsuppfattning som skiljer sig från andras. Detta låter som när fackföreningsrörelsen bildades och agitatorerna ställde just aggressiva och upprepade krav på att fackföreningsmedlemmarna skulle få bättre betalt samt bättre levnadsvillkor och arbetsmiljö. De dramatiska anklagelserna man kom med från fackföreningshåll var att kapitalet inte brydde sig om sina underställda, att företagarna var illvilliga människor som satte pengar i första rummet, jämfört med sina anställda. Detta var en verklighetsuppfattning som skiljde sig från andras, inom bland annat borgarklassen och bönderna etc.

Vidare i artikeln står att ”Rättshaveristerna utgör ofta ett arbetsproblem”. På samma sätt såg företagarna och disponenterna på fackföreningsverksamheten – ”de var arbetsmiljöproblem”.

”Personal inom vård, skola, omsorg, inspektörer och handläggare får räkna med att möta dem”. Detta påstående är faktiskt rätt så intressant. Betänk det faktum att en tjänsteman, myndighetsperson, fattar ett felaktigt beslut som får enorma konsekvenser för en enskild person. Om denne inte agerar genom att ifråga sätta, ger detta incitament till rättsövergrepp från myndigheternas sida, genom att man skjuter fram sina gränser så länge ingen sätter stopp eller säger något. Om den drabbade ifrågasätter, går det alltför fort innan det blir prestige hos handläggaren av ärendet, och som då av prestigeskäl inte kan eller vill backa. Här har i så fall en rättshaverist skapats av handläggaren själv.

I boken ”Möta människor med rättshaveristiskt beteende”, menar författarna Jakob Carlander och Andreas Svensson, att beteendet återspeglar psykisk ohälsa. Orsakerna finns hos individen snarare än i den omvärld som anklagas. Beteendet går inte att förebygga genom att den som möter personen uppträder extra tillmötesgående.

Låt oss ta ett exempel: En kommun gör anspråk på en strandnära markplätt, som de själva inte äger. Anspråket går ut på att förlägga störande verksamhet i nära anknytning till den strandnära markplätten. Den drabbade individen agerar genom att klaga. Kompetensen hos de kommunala handläggarna samt beslutsfattande politikerna är så pass låg så att en ”vuxen dialog” inte kan föras mellan dem och den drabbade. I stället kör makthavarna på med maktmedel, i syfte att köra över den drabbade, som i sin tu börjar med en överklagande process som kommer att ta åratal i anspråk, och sluka resurser.  Författarna menar att ett rättshaveristiskt beteende, att kunna bli arg på myndigheter som gör fel och begär det stöd vi alla och envar har rätt till inte är rättshaveri. Rättshaveri menar de, uppstår när kampen fortsätter i det oändliga, krav ställs utan lagstöd och tar över livet. Haverister lever i ett nu där gamla oförrätter är helt aktuella.

Jag håller inte med! Det kan och är oftast tvärt om. Handläggare och beslutsfattare blir rättshaverister i sin iver att både visa makt men främst att dölja sina egna tillkortakommanden, genom att påvisa sin inkompetens. Den sortens rättshaveri är accepterad, då den kommer från det allmänna, men inte ”rättshaveri” från en enskild medborgare.

Även boken ”Möta människor med rättshaveristiskt beteende”, tar upp ett exempel: det rör sig om en man som i åratal står utanför en restaurang och delar ut lappar med tätskriven text, avslutad med: ”Jag ger mig aldrig”.  Författarna tror att valfrihetssamhället, tron att allt kan köpas och reklameras, kan bidra. Sociala medier kan underlätta kampen, genom lättheten att nå många myndigheter många gånger med skrivelser. Här skriver författarna något som lika väl kan passa in på rättshaveristen som den motsatta myndighetspersonen eller handläggaren:

”Rättshaveristen (eller myndighetspersonen/handläggaren, min anm.) har ofta svårt att förstå hur andra tänker, de är dåliga på så kallad mentalisering. De uppvisar stereotypa beteenden till exempel långa berättelser, brev skrivna med versaler och understrykningar, de begär ut massor med handlingar och skickar massor med mejl. De kan ha specialkrav, t ex föräldern som kräver övervakningskameror på dagis för att hon inte litar på personalen etc. vad författarna glömt, eller inte ens vill kännas vid, är den tröghet i det allmänna, främst kommunala systemet, där kompetensen hos de som arbetar där kan vara mycket skiftande, och därför helt ogenomtränglig för en enskild att få dialog i. Att utnyttja den grundlagsstadgade offentlighetsprincipen, är betungande för myndigheterna som hellre vill ha tystnad och arbetsro samt att alla ställer sig i ordning under dem.

Avslutningsvis påvisar författarna sin totala hopblandning av saker och ting. I vanlig ordning kommer det hos många inom den offentliga sektorn förhatliga neuropsykiatriska diagnoser in. De skriver att:

”Beteendet kan vara drag i personlighetssyndrom t ex Aspergers syndrom, där specialintressen och intresse för regler är vanligt. Psykiatrin har ofta svårt att göra något. Det finns inga enkla lösningar för dem som i tjänsten möter personerna, konstaterar författarna”.

Inget är mer fel än dessa konklusioner. Rättshaveri kan leda till positiva förändringar i samhället, om handläggarna ständigt krävs på att höja sin egen kompetens inom sitt och närliggande sakområden. Jag vill hävda att ansvaret för rättshaveri bör främst läggas på tjänstemannen, som inte klarar av sitt jobb till fylles. Min egna erfarenhet från jobb i den offentliga sektorn under många år, är att det ständigt är samma tjänstemän som får rättshaveristerna på sitt bord.

Författarna till boken avslutar med; ”Det finns inga enkla lösningar för dem som i tjänsten möter personerna. Författarna har en rad mer eller mindre genomtänkta råd, till exempel tydlig hållning, att inte vara extra tjänstvillig vilket de tror kan bidra till otydlighet. Acceptera att personerna finns i verksamheten, tänk inte: ”hen kan inte vara här, vi har inga resurser”. Man har de klienter man har! Som lösning tycker författarna att man ska låta rättshaveristen göra det den har rätt till, t ex överklaga, anmäla, spela in samtal, men ger lagen dig rätt att säga nej och det verkar vettigt – säg nej. Skaffa i förväg en beredskap hur ni ska agera. Om detta praktiseras på bred front kommer givetvis antalet rättshaverister att mångdubblas på kort tid. Nej, titta hellre inåt i den egna organisationen, säger jag. Alla tjänstemän har inte den kompetensen att veta var lagens ramar ligger, men jag lovar dig ”Rättshaveristen vet” Hen har haft gott om tid att lära sig exakt var alla lagliga gränser går.

De avslutande rekommendationerna i boken är: ”Lågaffektivt bemötande, dvs att behålla lugnet inför ilskna angrepp, inte le eller gå in i konflikten. Var noga med att hålla löften och dokumentation. Låt den andre få sista ordet – haverister har ofta starkt behov av att få avsluta med något kritiskt. Men avbryt kränkande samtal och polisanmäl hot. Svara inte på allt i haveristens långa brev, bara det ni måste. Var försiktig med socialt småprat – det kan lätt missförstås. Och byt handläggare om det blir för tungt. Kontakten kan förstöra arbetsglädjen.

Och jag vill därmed avsluta med att; följer man alla dessa råd, så garanteras att man kommer att få handlägga ännu fler rättshaverister, då man ser medborgarna bara som krångliga besvärliga människor. Höj kompetens hela tiden på handläggarna och beslutsfattarna, eller byt ut dem omedelbart

I Västerås har det sedan några år tillbaka förekommit en stor debatt kring bestickningar av kommunalråd, jäv vid myndighetsbeslut, samt vänskapskorruption. Vad många av de inblandade ifrån Västerås stad missar är att samma debatt har pågått i säkert 15–20 år.

Allt började med att en företagare arrenderade en liten kiosk med bensinstation för småbåtar, nere vid Mälaren. Konflikten där eskalerade genom att Västerås stad bröt avtal ganska så konsekvent. Advokatkåren var de som tjänade mest på denna konflikt fram till dess att arrendator tröttnade och lade av med verksamheten.

Samma sak händer nu fast på andra områden i Västerås. Det är viktigt att föra fram några grundläggande fakta först. Enligt SOU om en ny kommunallag konstaterar utredaren att kommuner utanför storstadsregionerna lider av en oerhörd kompetensbrist, både bland tjänstemän som bland förtroendevalda politiker. Allt den takt att samhället utvecklas genom gemensam ekonomi, samarbetsavtal mellan länder och den stora globalisering som sker på alla fronter blir samhällena och framför allt rättsförhållandena mer och mer komplicerade. De som är mest lämpade till att leda en kommun ser detta inte som någon karriärmöjlighet utan prioriterar det privata näringslivet. Kvar blir de som kanske redan initialt har svårt att förstå sig på komplexitet. Så länge de inte har någon större ledande funktion så är det i och för sig inte farligt, men blir de politiskt ledande så kan detta få oerhörda konsekvenser.

-          Detta är för krångligt, vi gör det enklare i stället, är något man ofta hör kommunpolitiker säga.

Man vill förenkla processer som genom en lång rättstradition har utvecklats i syfte att vara så rättvisa som möjligt. Tummar man på detta kan det leda till katastrofala resultat.

Varför är det så intressant med debatten om en småbåtshamn i Västerås? Jo, den symboliserar lokalsamhällets största tillkortakommande. På det sättet har denna lokala dispyt mellan en ideell förening, ett privat företag som är initierat av kommunen, samt kommunen själva blivit en nationellt intressant företeelse.

Ett antal småbåtsföreningar har på kommunens initiativ gått ihop och startat ett aktiebolag. Redan detta är förkastligt då det komplicerar många saker, bland annat förhållanden mellan olika juridiska personer – ideell förening som äger ett företag vars regelverk finns i Aktiebolagslagen (och inte på Kommunstyrelsen). Det finns massor av exempel i historien där man drivit företag som om de vore föreningar. Ta Aftonbladet som exempel, tidningen är som en föreningstidning för det socialdemokratiska partiet. Detta bolag förser en förening med nyheter, och bolaget ägs av bl. a en hoper,föreningar. Om man jämför de liberala tidningarna med Aftonbladet så har de liberala tidningarna större överlevnadspotential, för att ledningen av tidningen, samt ägarna kan tjäna pengar på tidningen. I socialistiskt ägda associationer skall ingen enskild tjäna något, vilket allt som ofta leder till att ingen tjänar någonting. Samhället får gå in och stötta med pengar i slutänden. På samma sätt sker nu i Västerås, där Västerås stad får gå in med skattemedel och stötta det föreningsägda båtföretaget.

Det som påvisar ytterligare felaktigheter associationsrättsligt i småbåtshamnsprojektet i Västerås är den jäv diskussion som blossat upp under bara det senaste dygnet. Det gäller en fritidspolitiker som sitter i två kommunala nämnder som har en nära anknytning till båtsportslivet i staden. Dock sitter vederbörande i de båda nämnderna enkom som ersättare, men som senare kommer att beskrivas har hen varit direkt delaktig i beslut som gynnar hen själv. Som det står att läsa på Facebook sidan ”Grobladet”:

”Personen bör kunna anses varit jäv i flera av de tagna besluten rörande frågor som behandlar småbåtshamnen på Lövudden, men även övriga båtfrågor. Personen är medlem i Centerpartiet och har en direkt nära anknytning till ordförande i byggnadsnämnden, ett Centerpartistiskt kommunalråd. Personen i fråga har de senaste åren haft stor insyn i arbetet inom både byggnadsnämnden som fritidsnämndens arbete, och har genom sitt medlemskap i en av ägarklubbarna till fritidsbåtbolaget, stått i direkt otillbörlig lojalitetställning.” (delvis redigerat av förf.).”

Exempel på beslut som kan ligga inom ramen för jäv beträffande denne person har exemplifierats i Grobladet enligt följande:

-          Bygglov till en av bolaget egna kunder (Byggnadsnämnden 2015-08-19 23. Dnr: 2015/780-BN (1) Bygglov för nybyggnad av båtbutik, förvaring och verkstad på fastigheten Västerås 2:111)

-          Överläggningar kring rättsfrågor hamnen Lövudden och KFUM (Nämnden för idrott och friluftsliv Datum 2018-02-13 5 Dnr NIF 2017/00143–7.4.4 Överläggning - Fritidsbåtshamn Lövudden nybyggnation.)

-          Och svar till Justitieombudsmannen (Byggnadsnämnden Datum 2017-10-18 8 (11) 16 Dnr BN 2017/00200–1.3.7 Västerås stads beslut om att bygga en fritidsbåtshamn vid Lövudden Förslag till beslut: Byggnadsnämnden beslutar att godkänna och överlämna sitt yttrande i ärendet till JO.)

-          Handlingsplan fritidsbåtlivet (Byggnadsnämnden 2018-02-15 Justerandes signatur Utdragsbestyrkande § 33 Dnr BN 2017/01527–1.7.1 Remiss - Handlingsplan för fritidsbåtsverksamhet)

-          STRATEGISKA INVESTERINGAR NIF i idrottsbyggnader 2019–2022 Prio Investeringsprojekt Budget 2018 Lövuddens båthamn 9,0 miljon kronor. Ny båtbottentvätt 1,0 miljon kr

-          Byggnadsnämndens utredning kring KFUM:s anmälan om miljöfarlig verksamhet inom detaljplanelagt område som senare avslogs.

I samtliga av de beslut som ovan beskrivits har kommunpolitikern varit delaktig i beslutsfattandet, trots att hen har egen vinning på dessa, främst i sin roll som aktiv medlem i en av fritidsbåtsbolagets ägarföreningar, även med förtroende post där.

Vid jäv skall den som anser sig vara jäv, anmäla detta i ett beslutande organ, om det kan anses att beslutet kan ge den jävige fördelar i någon form. Om personen i fråga inte anmäler jäv, och ordförande i den beslutande nämnden har, eller borde haft vetskap härom, skall även ordföranden, om denne inte påtalat jävsförhållandet, omedelbart avgå, eller avsättas.

Oaktat om ordföranden, som i detta fall tillika råkar vara kommunalråd, och siktar på en riksdagsmannaplats, skall hen i fall som ovan avgå med omedelbar verkan. Alternativet är att hen skall ställas till ansvar för sitt agerande. Dessa regler gäller i Västerås, som i Oskarshamn, Ammarnäs som i Stockholm och övriga landet.

Jag kommer att återkomma även till detta fall mer i denna blogg vid ett senare tillfälle, allt i takt med att valrörelsen börjar, då jag anser att det är alla röstberättigas rättighet att få ta del av offentliga skandaler och se om man verkligen vill rösta på de ansvariga för ytterligare en mandatperiod, eller som i detta fall – till en riksdagsplats.

Vatchareeya Bangsuan var både en vanlig 20 årig tjej som en ovanlig. Hon var född i Thailand, men levde tillsammans med sin thailändska mamma och svenska styvfar uppe i norra Norrland – Boden. Denna ort präglad av stort svenskt försvarsintresse. Vatchareeya Bangsuan och hennes mamma flyttade till Boden 2004 då Vatchareeya Bangsuan var 11 år gammal. Bland sina vänner kallades Vatchareeya Bangsuan för ”Ploj” och efter att Ploj under våren 2012 gått ur gymnasiet började hon nästkommande höst att studera till civilingenjör på Luleå Tekniska Universitet. Hennes inriktning var teknisk fysik och elektronik. Bara valet av studieprogram vittnar om att det både var en klipsk tjej som en mycket ambitiös tjej. Teknisk fysik på LTU spelar inte i samma låga gärdsgårdsdivision som exempelvis läkarutbildning i Örebro etc. På sin fritid tränade Ploj karate. Detta gjorde hon både i Boden och i Luleå. Hennes tränare var en känd Boden profil som drev en restaurang i centrala Boden.

Ploj och tränaren utvecklade en tät kontakt med varandra och höll ständigt kontakten via SMS och Facebook. De hade även sex med varandra vid ett flertal tillfällen.

I en sådan här historia finns det bara förlorare, eller nästan bara förlorare. Det finns faktiskt tyvärr en vinnare också, den som fick gå fri efter att ha mördat Ploj. En av de stora förlorarna heter Kristoffer Johansson och var vid tillfället 22 år. Han är både född och uppvuxen strax utanför Boden. Livet var besvärligt för Kristoffer som på grund av funktionsstörning inte fungerade riktigt accepterande i olika sociala sammanhang. Kristoffer har Aspergers syndrom. Han bodde vid tiden för denna händelse ensam i en liten lägenhet i Bodens tätort. Lägenheten låg i ett flerbostadshus i två plan med loftgångar. Tack vare Kristoffers pappas enträgna försorg och kärlek till sin son, lärde sig Kristoffer att köra bil och tog eget körkort. Sålunda kunde han bli en stolt ägare till en ljusblå Hyundai Sonata GLS av årsmodell 1995.

Då Kristoffer diagnostiserades med ADD (Attention Deficit Disorder) och Asperger syndrom har han fått stöd och hjälp från samhället så att han kan bo ensam i lägenheten enligt Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Det bör tilläggas i sammanhanget att ADD är samma diagnos som ADHD (Attention Deficit/Hyper-activity Disorder), men med ADD saknas impulsiviteten samt hyperaktiviteten.

Kristoffer och Ploj kanske såg sig själva som annorlunda och lite oförstådda för det omkringliggande samhället, och träffades samt hade inledde en relation med varandra under vintern/våren 2010. Av naturliga skäl, med tanke på bådas personlighet så höll det väl bara i ca 3 månader. Det var Kristoffer som tog initiativet till att de skulle gå isär frampå vårsidan 2010.

Kristoffer har som många med hans diagnos ett specialintresse som går utöver allt annat. I hans fall var det vapen, som är ganska naturligt med tanke på var i landet Kristoffer bodde – Boden, det kanske största Försvarsfästet vi har i Skandinavien. Kristoffer hade dock några vänner som var rätt så lika honom själv i både utveckling som i besatthet av ett specialintresse, och dessa grabbar brukade träffas för att spela air soft, som är ett spel liknande paintball men som det står i domen, ”träffar avsätter inga tydliga markeringar utan bygger på att den som träffas ärligen ger detta till känna”. Spelet utövas med speciella vapen, så kallade airsoftvapen.

Den 27 juli 2012 tog Ploj kontakt med Kristoffer Johansson via Facebook. Hon angav i ett antal SMS den 4 maj 2013 till Kristoffer att hon tänkte komma hem till honom för att plugga, eftersom hon hade en tentamen nästkommande vecka och inte kunde få studie ro att plugga hemma eftersom hon befarade att hon annars bara skulle bli sittande framför datorn istället. De bestämde att Kristoffer skulle hämta Ploj vid 14-tiden utanför hennes bostad. Detta skedde fast två timmar senare.

Plojs styvfar anmälde den 6 maj 2013 per telefon till polisen i Boden att Ploj var försvunnen. Polisen fattade beslut om att avvakta ungefär ett dygn om hon skulle anträffas, men detta skedde inte, så Plojs styvfar gjorde ett personligt besök på polisstationen den 7 maj 2013 cirka klockan 15:30. Där anmäldes Ploj som försvunnen. Både Polis, ett 30-tal hemvärnsmän, 100 militärer från I19, medlemmar i Missing People och ett antal från dessa grupperingar fristående personer började med anledning av Plojs försvinnande att söka efter henne. Även Kristoffer och en handfull av dennes kamrater deltog frivilligt i eftersöket.

Enligt förundersökningsprotokollet uppgav Kristoffer i ett förhör att Ploj hade lämnat hans lägenhet den 4 maj 2013 vid ca 21-tiden. Denna uppgift har Kristoffer vidhållit under både förundersökningen som de efterföljande rättegångarna. Blott fyra dagar senare, den 8 maj 2013 deltog Kristoffer i eftersöket av Ploj. Polisen började på allvar intressera sig för Kristoffer angående Plojs försvinnande och åker även hem till Kristoffer och knackar på hans lägenhet, men han öppnade inte och svarade inte på telefon heller. Polisen fick dock senare kontakt med honom och han sade då att de kunde komma hem till honom. Han hördes kl. 19:55 och uppgav då att han träffat Ploj den 4 maj och att hon vid 21-tiden lämnat hans lägenhet. Polisen gjorde den något förhastade slutsatsen att Kristoffer var den person som senast sett Ploj.

Under de efterföljande dagarna deltog Kristoffer aktivt tillsammans med några kamrater i eftersöket av Ploj. Då de befunnit sig utanför brandstationen i Boden lär kompisarna vid ett flertal tillfällen ha uppmanat Kristoffer att försöka ringa upp Ploj. Kristoffer sade även att han skulle göra detta och avlägsnade sig som för att ringa upp henne, men av samtalslistorna framgår det dock att han inte ringt utan att han bara låtsades ringa. Detta behöver dock inte vara sanningen, även om Kristoffer senare medgett att han aldrig prövade att ringa upp Ploj

Lördagen den 11 maj 2013 deltog Kristoffer i ett airsoftspel på Väderkvarnshöjden i Boden. Han hade med sig bilen hela dagen och gods som lämnades kvar i bilen fyllde upp hela bagageutrymmet. Bilen tömdes aldrig efter detta förrän polisen gjorde det efter en husrannsakan och beslag den 23 maj 2013.

Det var deltagare från Missing People som den 20 maj 2013 påträffade i en övergiven gulfärgad villa på Mjösjöberget i Boden, två ben från en kvinnokropp. Benen hade utseendet att komma från en kvinna. Det högra underbenet låg med vristen i höjd med det vänstra knävecket. Entrédörren till huset var reglad med en kraftig järnbalk tvärs över dörren och med ett hänglås. Samtliga fönster var försedda med fönsterluckor. På baksidan av huset var fönstret längst norrut trasigt. Fönsterluckan stod lutad mot väggen under fönstret. På marken, under lager av förmultnade löv och ris, anträffades glasskärvor. Mot fönsterluckans nederkant fanns ett lager med löv och barr, som var ca 5 cm upp mot luckan. De två benen låg direkt till höger om fönstret.

Två dagar senare påträffade militär personal omkring 160 meter nordost om den övergivna villan en kvinnokropp. Väster om kroppen gick en traktorväg i nordsydlig riktning. Kroppen var ca 35 meter öster om traktorvägen. Kroppen kunde genom tandkort identifieras tillhöra Vatchareeya Bangsuan - Ploj. Kroppen, som låg i en grop, var täckt med trädstammar och sex stenar i olika storlekar. Kroppen var naken, saknade båda benen, händerna och en höftkula. Det fanns tejpremsor, som satt fast i håret. Tejperna var perforerade och transparanta. De hade en uppskattad bredd på ca 12 mm.

Vid teknisk undersökning togs två tops dels från vänster handled och dels från höger handled. Genom standardanalys av de tops, som tagits från vänster handled, har SKL angett att resultaten talar extremt starkt för att blodet/DNA:t på de två topsen kommer från Vatchareeya Bangsuan (Grad +4), om man bortser från möjligheten att det kommer från en nära släkting. Beträffande topsen från höger handled, som även undersökts genom specialanalys, har SKL angett att resultaten talar extremt starkt för att DNA:t kommer från Vatchareeya Bangsuan (Grad +4), om man bortser från möjligheten att det kommer från en nära släkting. Denna statistiska bevisföringsmetod bör i sammanhanget starkt ifrågasättas då den är att betraktas som väldigt subjektiv i sin grund. Enligt vad överläkaren Susan Sprogøe-Jakobsen och en kollega till henne angett i rättsmedicinskt utlåtande den 2 oktober 2013 fanns på kroppen bl.a stickskador mot bröst och rygg. Beträffande dödsorsak angavs att fynden och omständigheterna starkt talar för att döden har orsakats av de skarpkantade sårskadorna med skador på lungor och hjärta med yttre och inre förblödning samt luftinträde till lungsäckarna som följd. Sedan Plojs ben och kropp, utom händerna och en höftkula, påträffats i det övergivna huset respektive i terrängen 160 meter från huset har undersökningar skett av hennes vrister, den tejp som påträffades i hennes hår och en tejprulle, som påträffades på ett toalettskåp i Kristoffer lägenhet. På höger vrist hos Ploj kunde påvisas Y-kromosomalt DNA. Enligt vad SKL angett i utlåtande talar resultaten i någon mån för att DNA:t kommer från Kristoffer Johansson (Grad 1). Blod, som påträffades på tejprullen, såväl på pappersrullen som på själva tejpen, kommer enligt utlåtande från SKL med visshet från Ploj. SKL har vidare undersökt överensstämmelse mellan den tejp som fanns i håret på Ploj och den tejprulle som påträffades på toalettskåpet. SKL har angett att resultaten talar i någon mån för att tejpbitarna i håret kommer från tejprullen (Grad +1). Blod, som påträffades på mattan till bagageutrymmet i Kristoffers bil och på listen till luckan samt på arbetshandskar och en plastpåse, som fanns i bagageutrymmet, har SKL också undersökt. Enligt SKL:s utlåtanden talar resultaten för att blodet på angivna ställen och föremål med visshet härrör från Ploj. Kristoffers fingeravtryck har även påträffats på plastpåsen. Det har även skett sök med hund, specialiserad på att spåra liklukt, i Kristoffers bil. Hunden har markerat liklukt i bagageutrymmet. Detta visar, påstår polisen och åklagaren att Ploj legat i bagageutrymmet på Kristoffers bil när hon var död. Däremot har hunden inte markerat någon förruttnelsedoft i Kristoffers lägenhet.

Sammanfattningsvis fastslår Tingsrätten i Luleå, som görs till stöd för att Kristoffer är gärningsman gällande följande (lätt redigerat):

”Den rättsmedicinska utredningen visar att Vatchareeya mördats och att hon företett skador kring halsen. Vatchareeyas blod har återfunnits på mattan i bagageutrymmet, på listen till bagageutrymmet samt på handskar och en plastpåse, som funnits i bagageutrymmet på Kristoffers bil. På plastpåsen har konstaterats fingeravtryck från Kristoffer. DNA från Kristoffer har påträffats på handskarna. Hund har sökt och markerat liklukt i bagageutrymmet. Tejpen i Vatchareeya hår kommer från tejprullen i bostaden. Vatchareeyas blod har funnits på tejprullen i bostaden. DNA, som kan komma från Kristoffer, har påträffats på en vrist hos Vatchareeya. Vatchareeya gör under vistelsen hos Kristoffer ett misslyckat försök att ringa SOS-alarm. Kristoffer ställde in ett airsoftspel den 5 maj 2013 med kort varsel. Dagarna efter det att Vatchareeya försvann, deltog han intensivt i sök efter henne men ringde eller skickade inte sms till henne men låtsades göra det.”

Åklagaren, har yrkat ansvar på Kristoffer förmordenligt 3 kap 1 § brottsbalken med följande gärningsbeskrivning (lätt redigerat):

” Kristoffer har dödat Vatchareeya genom att med knivliknande föremål sticka eller hugga henne i hjärta och lungor med inre och yttre förblödning och luftinträde till lungsäckarna som följd. Det hände den 4–5 maj 2013 inom Bodens kommun. - Kristoffer har obehörigen skadat och skymfligen behandlat liket efter Vatchareeya. Han har avlägsnat hennes ben och händer. Han har i sin personbil transporterat henne och därefter placerat hennes kvarlevor dels i skogen, dels i ett hus i området vid Mjösjöberget och Gammelängsberget inom Bodens kommun. Det hände under tiden den 4–22 maj 2013 inom Bodens kommun. Kristoffer begick gärningen med uppsåt. Kristoffer har förnekat att han dödat Vatchareeya och att han hanterat hennes döda kropp. Således har han bestritt ansvar för såväl mord som brott mot griftefrid.”

Om Kristoffer verkligen är skyldig till mordet på Vatchareeya är omtvistat. Jag ställer mig dock nära den slutsats som landets f.d Justitieminister Tomas Bodström och journalisten Lars-Olof Lampers beskriver i sin bok Svenska Brott – Bodenfallet, Norstedts förlag 2016, att det kan finnas en alternativ, och minst lika trolig mördare som Kristoffer.

Jag har intresserat mig för Boden fallet av olika anledningar och kommer garanterat att återkomma till detta vid senare inlägg. Vad jag kan konstatera är att bevisvärderingen från SKL, nuvarande NFC gällande blodsbesudlingar har mycket kvar att önska innan det kan användas som ett säkert bevis mot Kristoffer. Jag misstänker att det var omgivningens oförstående samt till viss del rädsla för Kristoffer med det funktionshinder som han ha, som satte spiken i kistan för honom och lett till ett långvarigt fängelsestraff.

Kombinationen Ploj och Kristoffer, och hur deras förhållande var, samt hur de agerar i olika sammanhang har utgjort närapå ett konstitutionellt övergrepp på de båda. Har man Aspergers syndrom är det lätt att omgivningen, särskilt människor som är action-orienterade som vissa poliser, militärer och Missing People folk, missförstår alla de signaler som den drabbade skickar ut. Samtidigt förstår inte den Asperger drabbade de sublima signaler som ”vanligt folk” sänder ut både i tal, skrift men framför allt genom kroppsspråk.

Jag kommer under våren att återkomma flera gånger till Boden fallen av många olika skäl.

Tisdagen den 2o februari klockan 21:00 sände SVT sitt underhållningsprogram Veckans Brott. Programmets krönte dragplåster den kände och lättsamme TV underhållaren Professor Emeritus Leif GW Persson gjorde som vanligt ett logiskt klavertramp mitt i sändningen. Det var då man diskuterade bevisvärdering samt identifiering av skospår i blod. Man hade i programmet hällt ut teaterblod och tillfogat skoavtryck från en sko med mjuk sula. Därefter hade man tagit kort på en skosula där syftet var att identifiera om det var samma skor man fotat av som de man hade gjort skoavtryck på i teaterblodet.

Underhållaren GW Persson säger helt plötsligt att det kan röra sig om 10 000-tals DNA på en skosula som man gått i en blodpöl med. Siffran kan vara rätt, men det kan röra sig om bara något hundratal DNA från en skyldig gärningsman och övriga tusentals från samtliga de personer som någon gång under senaste tiden vistats i den lokal där spåren utlagts.

Det är så här att blod innehåller till största delen röda blodkroppar (celler) som saknar cellkärna och även DNA. DNA finns dock i de vita blodkropparna som det numerärt finns betydligt färre av i en besudling. Detta utgör en stor teknisk men även statistiskt fel i hela bevisföringen. Det DNA som kan kontaminera provet från andra personer som befunnit sig i lokalen, kan komma från hudceller etc. Eftersom vi alltid rör oss med mycket små mängder (sällan att man hittar decilitervis av döda hudceller från en och samma gärningsman i samma prov) så blir det ofta inte så många DNA strängar man testar. Eftersom man inom kriminaltekniken använder sig av mycket ny teknik, så kan de statistiska slutledningarna bli felaktiga och oskyldiga döms emedan skyldiga då går fria.

En av mina käpphästar är mordet på den då 17 åriga Lisa Holm i Blomberg, Kinnekulle i juni 2015, påstår TV underhållaren Leif GW Persson att den tekniska rapporten från NFC är ett skolboksexempel över hur man med kriminalteknik och DNA kan fastställa en gärningsman. I går motsade han sig även på denna punkten. GW Persson hade inget att erinra om de i realiteten subjektiva bedömningskriterierna som NFC gör utlåtande på i form av en 9 gradig skala från -4 till +4 vad gäller Lisa Holm fallet. Igår motsade han sig själv genom att starkt kritisera de samma. Det kanske inte fanns någon jaktmiddag med i beräkningen gällande gårdagens utspel som det kan ha gjort i Lisa Holm fallet för vår käre TV underhållare. Dock vill jag med emfas påpeka att GW har mer på fötterna i gårdagens uttalande än det han gjorde i Lisa Holm fallet.

I veckans Brott beskrev man två metoder av bevisvärdering nämligen källmetoden och logiska metoden (Den som NFC använder sig av).

Källmetoden innebär:

Exempel från programmet – Är jackan på bilden samma som den jacka som vi hittade i garderoben hemma hos den misstänkte? Enligt källmetoden blir svaret följande: Eftersom det inte finns några särskilda kännetecken som skiljer ut någon av jackorna, kan det lika gärna vara samma jacka, som det inte kan vara samma jacka.

Logiska metoden innebär:

Svaret varierar beroende på hur frågan är ställd – beroende på hur den alternativa hypotesen ser ut. Om hypotesen är att det är samma jacka, och alternativet är att det inte är samma jacka, men en annan jacka av exakt samma sort, så finns det ingenting som skiljer jackan på bilden och andra liknande jackor.

Om det däremot finns en alternativ hypotes, där det kunde röra sig om vilken annan jacka som helst, i vilken färg, storlek, form etc. som helst, så blir det mycket troligare att det rör sig om en svart jacka av samma modell. Vi vet inte om det är samma jacka som hittades i garderoben som på bilden, men sannolikheten höjs betydligt.

Jag vill hävda att det föreligger väldigt grava feltankar i de resonemang som NFC har i fråga om den statistiska logiska metoden. Eftersom vare sig åklagare, advokater eller framför allt domare inte har den vetenskapliga bakgrunden inom naturvetenskap och eller teknik, blir det extra svårt att bedöma utsagor från NFC som de som presenterades i programmet. Jag kommer därför att i flera inlägg i denna blogg exemplifiera problematiken inom den tekniska bevisföringen i de svenska domstolarna samt inom den svenska juristkåren, och ytterst den okunskap som finns inom naturvetenskap och vetenskaplig metodik inom naturvetenskap och teknik.

Programmet finns att titta på här:

https://www.svtplay.se/video/17047350/veckans-brott/veckans-brott-sasong-16-avsnitt-7?info=visa&start=auto&tab=2018

När jag åkte buss idag till jobbet råkade jag jasta ett öga på den tv skärm som finns i bussen och som informerar om nästa hållplats. Med jämna mellanrum kördes en reklamslinga beträffande Finskt förvaltningsområde. Slingan började med att beskriva att ca 7% av Sveriges befolkning hade koppling till finland. Sverige hade även skrivit en lkag om minoritetsspråk i syfte att bevara och skydda dem. Först på listan var finska, sedan kom Romska, Tornedalsfinska, etc och längst ned stod det judar. Listan började med etniciteter och slutade med en religion som inte är en etnicitet - judar. Hur tänkte man här när man blandar ihop allt? Givetvis skall judar, som en religiös minoritet ha skydd i svensk lag för sin kultur och språk, men att benämna judar som en folkgrupp från ett lant i jämförelse med övriga i listan, påvisar bara en inkompetens hos den som skrivit texten.

Om vi nu tittar på det här med Finskt förvaltningsområde så blir det ännu mer besynnerligt. En finne har rätt att få vid kontakt ned kommunen, en handläggare som pratar finska. Man har rätt till finskt dagis och finsk åldringsvård. Låter detta som en integation? Ska inte alla som flyttar till sverige oavsett var de kommer ifrån integreras? Varför har just finnar större rätt till sitt språk vid kontakter med myndigheter än exempelvis syrianer, kurder, elleer varför inte samer?

Ska vi hårddra resonemanget så är finska ett såpass litet språk så det komemr med stor sannolikhet att vara utdött om 50-100 år. Vad tjänar det då till att barn med finska rötter ute i periferin, skall lägga tid och energi på att lära sig finska i skolan, när det kanske är bättre att lära seig ytterligare ett världspråk? Ska vi i sverige verkligen med våra skattepengar låta människor få läsa just finska på skoltid, och inte andra viktigar ämnen inför framtiden. Jag inser att det finns ett kullinatiskt incitament att lära sig finska för människor med finskt påbrå ute i periferin, men det borde väl även gälla alla människor oavsett var deras rötter är - Syrien, Irak, eller varför inte Valonättlingar?

Jag har inget emot finnar eller finsk kultur, men ska vi lösa samhällets alla problem med integration av olika folkgrupper, så är just Finskt förvaltningsområde helt och hållet kontraproduktivt.

Trots att det är högkonjuntur i Sverige idag så finns det många som sitter fast i arbetslöshet. Men det är inte bara lågutbildade, analfabeter eller invandrare. Det sitter högutbildade människor fast i ett orubbligt system på grund av bara en anledning - deras funktionehinder. Att ha högfunktionell autism, asperger, add, adhd eller andra neuropsykologiska funktionshinder är inte lätt ens i vardagslivet. Många har lyckats skaffa sig en hög akademisk utbildning, men behöver hjälp att komma ut på arbetsmarknaden. Flera har haft jobb tidigare, men av någon anledning "spelats ut" vid rationaliseringar etc. Dom hamnar hos arbetsförmedlingen.

I dagens blogg tänker jag berätta historien om en man som har högfunktionell autism. Han är akademskt högutbildad och har studerat på några av de mest presigefylda universiteten i både USA och Europa. personen i fråga hade ett högkvalificerat arbete tidigare, men en dag kom en ny chef på jobbet, en person med betydligt lägre utbldning och bildning. Hen tyckte att den här mannen var i vägen för "friska" människor som hen ansåg hellre behöver jobbet. Mannen i fråga kunde ju alltid sjukpensioneras, som 40 åring. sagt och gjort, utan mannnens vetskap förhandlade facket och arbetsgivren ihop sig och mannen fick ett par veckor på sig att ta sitt pick och pack och lämna jobbet. Facket menade på att det kunde föreligga en fara för alla andra på arbetsplatsen att ha en medarbetare med funktionshinder. Därför tyckte facket att avsked var en bra idé.

Mannen i fråga hamnade nu hos arbetsförmedlingen. Enligt bland annat LSS hade han rätt till olika stödåtgärder. Arbetsförmedlingen började med att registrera in honom som kod 96 vilket betyder person med inlärningssvårigheter. Därefter registrerade man in honom som agressiv och potensiellt farlig, för att slutligen bara låta allt rinna ut i sanden. Mannen i fråga hittade ett nytt jobb och började löneförhandla. Då givk arbetsförmedlingen in och stoppade denna förhandling. Mannen blev utan jobb, och fortsatte att söka jobb. Näst jonn som kom upp stoppades även detta av arbetsförmedlingen. Nu var målet från arbetsförmedlingens sida att mannen skulle in i FAS 3. Inga andra alternativ fanns, om han inte gick med på sjukpension frivilligt. Åren gick och handläggare byttes ut i flera omgångar men ingenting hände. Alla egna initiativ från mannen dränktes med motiven att Arbetsförmedlingen inte kunde hjälpa till utan att man var tvungen att följa regelverket. Ett regelverk man aldrig under alla år kunde presentera för honom.

Chansen att han får ett jobb är lika med noll. trots att han hittat flera jobb själv så har detta stoppats av arbetsförmedlingen. Och han är inte ensam. En äldre man som jag pratat med och som har en hög teknisk utbildning på universitetsnivå har gått i över 14 år hos arbetsförmedlingen, som bara vill få honom att gå med på frivillig sjukpension. 

En kvinna med liknande funktionshinder, och hög ingenjörsutbildning, har satts på allehanda olika åtgärder, kurser med mera. Nu lever både hon och männen som beskrivits ovan på socilabidrag och är helt och hållet utslagna från samhället.

Jag har försökt att förstå hur handläggare på arbetsförmedlingen tänker när det gäller sökanden med dessa funktionshinder. Det är tydligt att arbetsförmedlingen har en sned syn på dessa personer och att detta ligger djupt rotat i hela systmet på myndigheten. Ett jobb för dom är ett enkelt lager jobb, elelr inom hemtjänsten. Inget annat skall erbjudas. Deras "journaler" är överfulla med olika kommentarer om agression, JO anmälningar, farligheter etc. Detta gör det helt omöjligt för denna grupp människor att ens få möjlighet till att försörja sig på det de kan och har utbildning till. 

Arbetsförmedlingen och dess personal har en djup rotad syn som liknar människoförakt beträffande människor med hög utbildning och funktionshinder. Om det beror på dumhet eller ren avundsjuka vet jag inte i nuläget.